”Bevara naturen” är lätt att säga, men vad menar vi egentligen med det? Alla säger sig tycka att miljön och naturen är värda att bevara, men ändå är vi inte överens. Företagen månar om sin gröna profil men är ändå motspänstiga till stränga miljöregler. Enskilda människor är miljömedvetna men vill helst inte få sin frihet och bekvämlighet begränsad.

Miljödebatten är full av svepande påståenden där de flesta faktiskt inte är klara över vad de menar. Somliga hävdar att arter, naturmiljöer och den biologiska mångfalden ska bevaras för sin egen skull, snarare än för att de är viktiga för människan. Ska man ta samma hänsyn till djur som till människor, och vad innebär i så fall det? Det kanske är ekosystem eller rentav hela jorden som ska respekteras snarare än individerna? Det blir ganska stora skillnader om man har fokus på mänskligheten eller på naturen i sig. I det andra fallet menar man att ekosystemet har ett värde och någon sorts egenskaper som inte enskilda individer har. Summan är större än delarna. Med en antropocentrisk hållning, där människan står i centrum, gör man miljöåtgärder för kommande generationers skull.

Det finns här en intressekonflikt där man måste bestämma sig. Det handlar om grundläggande värdefrågor. Men miljöproblemen väntar inte på att miljöfilosoferna får det att klarna kring de luddiga begreppen. Man har fel om man föreställer sig att man ska lösa alla frågeställningar innan man kan göra något. Man måste handla samtidigt.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma… Viktor Rydbergs vackra dikt Tomten fångar stämningen i vårt fagra vinterlandskap och läses under julen i en mängd svenska hem. Dikten handlade från början inte alls om julen utan om det naturväsen som så småningom skulle bli synonymt med denna vår mest glittrande och glimmande högtid.  Tomten är inte ett helt gott väsen i svensk folktro. Den hjälper visserligen till i ladugårdar och uthus men den är främst djuren till gagn.  Människorna måste hålla sig väl med tomten; om de misskrediterar honom eller missköter djuren så utvecklas tomten till en mäktig motståndare som förstör allt vad människorna byggt upp. I det vidskepliga bondesverige förde följaktligen tomten respekt med sig.

Vart har denna djurens bästa vän tagit vägen idag? Många, många är de djur som behöver en vakande hand.  Många av världens djurarter för en tynande tillvaro i skuggan av människans framfart och påverkas av allt snabbare klimatförändringar. I Arktis drabbas isbjörn och valross när havsisarna smälter. De flesta havssköldpaddor ligger i farozonen i takt med stigande vattennivåer. En tredjedel av Australiens och Nya Guineas känguruarter riskerar att dö ut. Antalet koalor har minskat från en miljon till 43 000 -  80 000 på några decennier. Orangutanger i Indonesien och elefanter i Afrika får svårt att hitta mat när regnen minskar. Pandorna i Kina drabbas om deras huvudföda bambun sinar.

Vi har fortfarande en chans att handla. Naturen och människorna behöver ett rättvist, ambitiöst och bindande klimatavtal som begränsar den globala uppvärmningen till högst två grader. Startskottet måste gå nu omedelbart, under FN:s pågående klimatmöte i Mexico.

Att bli uttråkad av att forska på ett av världens bästa prestigeuniversitet; ännu mer uttråkad av ett annat, och nu istället bland annat ha ägnat tiden åt att bygga ett inverterat alkolås för mobiler till blyga svenskar. Och ha försökt att sälja sin uppfinning till Sony Ericsson, som sade ”nej tack”, men där nu LG har gått in som producent. Och att hålla workshops för ungar, för att det också är kul. Har haft ett fantastiskt möte med en person med integritet, som verkar veta hur man tar ett stadigt grepp om sitt liv för att få ägna sig åt det man vill. Och som också är beredd att säga ”nej tack”.

För de flesta av oss är kanske livet resultatet av en salig blandning av val, slump, planering, tillfälligheter, (mål)medvetenhet, lyckoträffar, oförutsägbarhet, up-and-downs, chanser, möten, transportsträckor, tankar, känslor…. Och där slutprodukten Livet kan te sig ungefär som ett kalejdoskop; varje gång man skakar, blandar och sen tittar så ser man något helt nytt.

Jag tror att det här kalejdoskopet blir vackrare just genom det mänskliga mötet. Så jag tänker passa på att grabba tag i de möjligheter som dyker upp; chanser till inspiration, kunskap, utveckling, fördjupning och glädje, och skaka det hela väl med jämna mellanrum för ett riktigt skimrande resultat….

Trevlig julupptakt! Önskar Camilla och Folkuniversitetet i Helsingborg

Jag älskar den här tiden på året, när bling-bling och glitter i affärerna börjar lysa upp den ruggiga novemberhösten och förebådar årets mesta och snällaste helger. Frossar själviskt i skyltfönstershopping, vackra kläder, de första glöggbjudningarna med glada vänner, konserter och kultur i massor. Men allt överflöd ger också betänkligheter – kring jordens ändliga resurser och skriande orättvisor, bland annat. Min lycka mot många andras olyckor. När människosläktet nu står inför sina största utmaningar någonsin finns det de som menar att det är avgörande för vår överlevnad att vi lär av vår utvecklingshistoria. Vad är förklaringen till allt sådant som vi fyller våra liv med – mode, musik, religion och relationer? Svaren kanske kan finnas någonstans mellan våra liv idag och ursprunget i Afrika hundratusentals år tillbaka i tiden.

För ca 2 miljoner år sedan började släktet Homo, människan, att leta sig utanför Afrika och befolka världen. Utvecklingen av språket och vår hjärna följde varandra. Man hade börjat tala med varandra, lära varandra saker, planera och ljuga. Det var viktigt att hålla reda på vem som var vem, kompis eller fiende. För 100 000 år sen eller så, kanske redan för 200 000 år sedan, gjorde vår egen art Homo sapiens entré. Vi var då inte ensamma som idag, utan det fanns fler människoarter. Men av någon anledning blev bara vi kvar, spred oss över jorden och började så smått bygga städer och fira jul. Hur kom detta sig?

Darwins tanke om det naturliga urvalet där den starkaste överlever har länge varit den teori om människans evolution som varit mest accepterad. Men en del forskare har en annan syn och presenterar ett mer optimistiskt budskap – att vi är jordens snällaste apa. Det kanske inte är konkurrens och kampen för överlevnaden som format människan, utan samarbete och solidaritet. Det som gör människan unik är att vi av naturen är osjälviska och hjälpsamma. Forskning visar att det inte är den starka som drivit utvecklingen framåt, det är den smarta. Solidaritet har alltid vägt tyngre än aggressivitet. Det handlade om politik redan från början och den som skaffade sig flest kompisar vann.
Så glöm inte bort alla de andra, som du inte känner men som finns ändå. Vi delade en gång samma skydd på savannen.

Snälla och goda hösthälsningar från Camilla och Folkuniversitetet!


VID REGNBÅGENS SLUT….

Känner du någon som är lång, till och med mycket lång, och skulle vara välförtjänt av lite ekonomisk uppmuntran? Då kanske Tall Clubs International kan vara något för er. Eller är du framgångsrik kvinna med ett internationellt intresse, driven social visionär, nordisk kulturarbetare eller duktig fotbollstränare? Det finns något för er alla! Vill du utveckla Internet och digital delaktighet så kan Internetfonden visa sig ha en överraskande potential. Stiftelsedjungeln och fondhavet må vara snårig respektive djupt, men vilka oändliga möjligheter och respektingivande rikedomar som döljer sig bland originella namn, ändamålsbeskrivningar, trixiga ansökningsförfaranden, ålderdomliga stadgar och krångliga blanketter!

Ett djupdyk i högen av möjliga finansiärer kan tillfredställa mycken längtan efter utveckling och fortbildning, vidgade vyer och nya perspektiv, resor och spännande möten, fantastiska samarbeten och möjliggöra nyskapande projekt av de mest skiftande slag. Jag behöver bara manövrera mellan långa bilagor, undvika att krocka med det finstilta längst ner; formulera en god motivering, framhålla tidigare erfarenheter, min duglighet och kompetens samt trycka på min trovärdighet kring ändamålet ifråga. Plus bifoga en genomarbetad och detaljerad projektplan, en tillförlitlig budget och goda rekommendationer; allt prydligt sammanfattat på en A4. Typ.

Men vad vore en skönt mångsidig utbildningsorganisation som Folkuniversitetet utan projekt som Vetenskapsyran, 600 Mötesplatser, Digital Storytelling, Internationella Trädgårdar och Star For Life; utan alla sprakande kulturarrangemang, fina konstutövare och livfulla, spännande internationella utbyten? Ett djupt andetag, och jag är beredd att gå några ronder till mot pappershögen på skrivbordet!

Folkuniversitetet i Helsingborg önskar er alla en härlig höst!

Mmmmm, gott, rikt och fylligt, balanserat, doftande och aromatiskt… visst finns det ord som smakar bättre än andra; ord med en klarhet, komplexitet och ett härligt anslag och alldeles ljuvlig bouquet. Ord som sommar, bildning, kreativitet, konst, musik och litteratur. Vi är många som under ungdomsåren tyckte att dessa ord, med vidhängande praktik, var oemotståndligt lockande. Vi hängde kort och gott hellre med näsan över en bok än med moppegänget utanför MacDonalds.
Renässanshumanismens ideal var en strävan efter att uppnå största möjliga bildning, med goda kunskaper inom ett flertal områden. Hildegard av Bingen, tysk abbedissa från 1100-talet, William Shakespeare och vår svenske Carl von Linné anses ha varit sådana universalgenier. Vår omvärld blir dock alltmer komplex och något som idag är vanligare är tvärvetenskaplig kunskap, som uppstår ur spännande möten och samarbeten mellan olika områden.
Förutom att vara glädjefyllt är kunskap och kultur också viktiga drivkrafter för en positiv samhällsutveckling. Alla människors livslånga rätt att fritt söka efter kunskap är ett av Folkuniversitetets grundfundament. Detta handlar i slutändan om demokrati, det kanske godaste och mest välsmakande ordet av alla.
Folkuniversitetet i Helsingborg och Vetenskapsyran hälsar alla glada bildningssökare välkomna tillbaka efter många soliga, lata och härliga semesterdagar!

Den började bra. Trivsamt sorl, klingande glas och alldeles underbar mat. Middagen tillsammans med dåvarande statsministern Ingvar Carlsson och en grupp yngre politiker var just den fina upplevelse vi alla sett fram emot. Jag satt precis snett emot statsministern och tog tillfället i akt att diskutera de mest brännande samhällsfrågorna på agendan just då. Runt omkring oss åt och trivdes politiska aspiranter från flera partier. När det var dags att skåla höjde vi våra glas, såg varandra djupt i ögonen och log. Ett plötsligt frustande och hostande från den unge socialdemokraten på min vänstra sida bröt friden. I stilla förundran och kollektiv förfäran åsåg vi alla hur en störtskur av utspottad Skåne Akvavit i slow motion förflyttade sig i en båge över bordet, för att lika träffsäkert som en hagelbössa pricka statsministerns skjortbröst kring hjärttrakten. Under ett kort ögonblick av total tystnad bredde spritdropparna ut sig över Ingvars sidenslips, skjorta och dyra märkeskavaj. Jag såg för mitt inre hur en ung mans fantastiska livskarriär upplöstes i intet, hur hans framtida ministerpost rycktes bort med ett snäpp och hur hans kommande liv som persona non grata skulle te sig; ett liv i yttersta armod som skulle ta sin början med en livslång uteslutning ur Partiet. Då hörde vi det bubblande, fräcka, ohämmade skrattet. Den olycksalige unge politikern vred sig av lustfylld glädje. Alla vi andra stämde in, även statsministern. Vad vill jag då säga med detta? Ja, kanske att vi inte ska vara så rädda för det oväntade. Det ordnar sig!

Camilla, Folkuniversitetet i Helsingborg och Vetenskapsyran önskar en härlig, underbar och oväntat bra sommar!

Hör djur med hängande öron sämre? Och hur skiljer fisken mellan upp och ner?  Under min research inför  Vetenskapsyran om FNs internationella år för biologisk mångfald blev jag uppmärksammad på dessa  frågor som jag, vad jag kan minnas, aldrig någonsin reflekterat över någon längre stund  tidigare.  Svaret på den första frågan från Lunds universitets zoofysiolog var att forskningen troligen heller aldrig hade undersökt just den problemställningen, men att djur med hängande öron sannolikt hör sämre. Detta illustrerades med ett fotografi på en svartsvansad åsnehare med enorma öron. Kanske har jag tidigare tagit för givet att djur med hängande öron inte hör så bra, och att fisken precis som vi har ett inbyggt balanssystem. Kanske skulle många människor heller inte tycka att frågorna är särskilt viktiga. Men visst är det väl ljuvligt varje gång man får förbluffas över hur något tidigare oformulerat på ett självklart eller helt nytt sätt blir uppenbart? I stort och i smått. Men ofta oväntat, och i och genom nya möten.  ”Moderna inspirationsmöten”, så beskriver Nationalencyklopedin det japanska presentationseventet Pecha Kucha, och  just  möten och inspiration  är även en väl vald sammanfattning  av vad hela Vetenskapsyran handlar om.  Ny kunskap,  i  oväntade möten under moderna  former.  Vi som har arbetat med årets Vetenskapsyra tar nu väl vara på all den inspiration och kunskap  vi har fått under  årets projekt och önskar en fantastisk sommar!

Hälsar Camilla

Lyssnade på Sverre Sjölanders föreläsning om ”Varför gör vi så mycket dumt?  Biologiska begränsningar för människans beteende.  Föreläsningen som varade i en och halv timme på Stadsbibliotekets hörsal gav mig flera intressanta tankar.  Hans utgångspunkt är att dagens människa har mycket gemensamt med stenåldersmänniskan.  Han gav flera intressanta kopplingar om varför vi gör vissa saker som har sin grund från stenåldern.  Exempel är att vi har tillgång och behov av socker på ett helt annat sätt än våra stenåldersfränder där det var ett livnödvändigt sätt att klara hårt kroppsarbete och näringstillskott.   Dåtidens socker bestod mest av honung. Ett annat exempel var varför vi blir sjösjuka. Under stenåldern fanns inga båtar där man kunde gå under däck,  och från de enkla båtarna kunde man följa vågrörelser som vår hjärna kunde registrera.  När man senare byggde större båtar och möjlighet att vistas under däck, blev det problem för vår hjärna att följa. Det medförde ett kaos och ett illamående som resultat.  Tack för en givande kväll.

/Ingela

Man minns alltid den första gången, brukar det ju sägas. Och vad kan vara en bättre tid för detta än just nu? Helt och hållet synkad med de fullt utslagna magnoliorna i Lund, vårens och det anrika lärosätets tätt sammanflätade kännetecken, drar  Vetenskapsyran  nu  igång  för första gången i den lite yngre universitetsstaden Helsingborg.  En vecka om och med vetenskap som kommer att bjuda på aktuell forskning, utmanande idéer, dialog och skarpsynta meningsutbyten, nyskapande tankar och roliga projekt, angelägna diskussioner om miljöfrågor – hur förhåller man sig exempelvis till samhällets ökande etniska och socioekonomiska mångfald när det gäller miljöfrågor? Och hur kommer det sig att vissa människor har ett starkt miljöengagemang medan andra helt tycks ignorera dessa frågor?

Alla traditioner har haft en första gång, och det behövs heller inte särskilt många gånger för att något ska kännas trevligt välbekant.  Varmt välkomna att under den allra första Vetenskapsyran träffa Karin, Eric, Sverker och alla andra som kommer att göra veckan så väl värd att minnas!

Hälsar Camilla